Av alla ångestföreställningar är nog denna den värsta jag kan tänka mig.'
Jag upptäcker plötsligt att allt är svart, jag ser inget, jag hör inget, jag känner inget.
På något sätt fattar jag att det inte handlar om att jag ligger i koma, eller inte kan kommunicera med omvärlden.
Jag inser plötsligt att av något märkligt skäl är allt borta, jag är ensam kvar. Ensam i ett totalt tomrum.
Jag inser också att jag ju inte dör trots att det inte finns något att andas eller äta. Jag verkar inte ha någon kropp, jag är bara en tanke.
En sådan kan ju inte heller dö av ålderdom - eller av något annat. Så till min fasa inser jag plötsligt att jag är dömd till evigt liv - ensam i ett absolut tomrum.
måndag 31 december 2012
Jag vill egentligen inte...
... bli gratulerad för att jag fyller 58 år idag.
Möjligen skulle jag kunna tänka mig gratulationer på 15-årsdagen i efterskott.
söndag 30 december 2012
"Makten, männen, mörkläggningen" och utpekandet av Olof Palme
På många håll verkar det finnas en spridd uppfattning att Olof Palme aldrig explicit nämns bland dem som pekas ut som sexköpare i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen (Vertigo förlag 2004). Det är lite konstigt.
Han nämns visst. På mer än ett ställe. Så här står det på sidorna 176-77.
"Sammantaget uppger flera kvinnor att de varit tillsammans med Thorbjörn Fälldin, minst tre med justitieminister Lennart Geijer, några med centerpartiets vice ordförande Olof Johansson (vars namn dök upp i flera av förhören med kvinnorna och även på avlyssningsbanden...), folkpartiets vice ordförande och riksdagens talesman Cecilia Nettelbrandt, plus ytterligare ett par med finansminister Gunnar Sträng, någon eller några med riksbankschefen Krister Wickman, borgarrådet Hjalmar Mehr och landshövding Ragnar Lassinanti, och många fler. Även statsminister Olof Palme namngavs av ett par kvinnor..."
Däremot kan man se hur hans namn inte lyfts fram mycket mer än så, och att anklagelserna mot honom (som ju också i praktiken understöddes av vad Doris Hopps syster berättade!) inte EXPLICIT diskuteras.
Det är möjligt att Call Girl gjorde ett taktiskt misstag i att göra utpekandet av just Palme som så centralt.
Ja, just det, jag skrev "taktiskt", inte moraliskt. Principiellt ser jag inga fel alls med att göra det, men det kan ju ha bidragit till att diskussionen hamnade lite fel...
Han nämns visst. På mer än ett ställe. Så här står det på sidorna 176-77.
"Sammantaget uppger flera kvinnor att de varit tillsammans med Thorbjörn Fälldin, minst tre med justitieminister Lennart Geijer, några med centerpartiets vice ordförande Olof Johansson (vars namn dök upp i flera av förhören med kvinnorna och även på avlyssningsbanden...), folkpartiets vice ordförande och riksdagens talesman Cecilia Nettelbrandt, plus ytterligare ett par med finansminister Gunnar Sträng, någon eller några med riksbankschefen Krister Wickman, borgarrådet Hjalmar Mehr och landshövding Ragnar Lassinanti, och många fler. Även statsminister Olof Palme namngavs av ett par kvinnor..."
Däremot kan man se hur hans namn inte lyfts fram mycket mer än så, och att anklagelserna mot honom (som ju också i praktiken understöddes av vad Doris Hopps syster berättade!) inte EXPLICIT diskuteras.
Det är möjligt att Call Girl gjorde ett taktiskt misstag i att göra utpekandet av just Palme som så centralt.
Ja, just det, jag skrev "taktiskt", inte moraliskt. Principiellt ser jag inga fel alls med att göra det, men det kan ju ha bidragit till att diskussionen hamnade lite fel...
fredag 28 december 2012
Nordiska gudinnor
Religionshistorikern Britt-Mari Näsströms bok Nordiska gudinnor: nytolkningar av den förkristna mytologin (Bonniers 2009) är väl värd att läsa. Det skriver jag här, fast jag ofta är ganska så kritisk mot Näsströms teoretiska grundsyn. Det har jag varit alltsedan jag 1989-90 hamnade i en debatt med henne om teorier om förhistoriska matriarkat.
Näsström har stora kunskaper om de tidiga historiska religionerna. Däremot är hon anmärkningsvärt okunnig om arkeologi och etnologi/socialantropologi - vilket också visas i denna bok. När hon rutinmässigt hävdar att matrilinjärt släktskap inte innebär en starkare position för kvinnor (här med det tvärsäkra påståendet att den "som bestämmer över hushållet är dock kvinnans bror") (s. 21) kan hon i samma stycke inte låta bli att visa att hon häpnadsväckande nog är okunnig om vad matrilinjärt släktskap innebär - och inte innnebär.
Den fyrkantiga formuleringen om brodern verkar i sig hämtad från läroböcker från 1940- eller 50-talen - idag är den typen av tvärsäkra påståenden i stort sett allmänt diskrediterade. Men när hon meningen innan faktiskt definierar "matrilinearitet" som "arvsföljd på moderns sida, vilket innebär att mannen flyttar till hennes egendom" visar hon ju att hon anmärkningsvärt nog inte kan skilja mellan matrilinjalitet och matrilokalitet. Matrilinjärt släktskap säger ju i sig inget alls om bosättningsmönstret!
Men efter att hon alltså (som så ofta annars i sina böcker ) bemött det som hon ser som "svärmiska" feministiska påståenden om kvinnomakt försöker hon själv lite senare praktisera feministisk ideologikritik, när hon på sidorna 69-128 hårt angriper 1800-talets nationalromatiker för att ha haft en... patriarkal och romantisk syn på fonnordisk religion. Ingen lär bli speciellt förvånad över att de hade detta - och unkna herrklubbar som Götiska Förbundet är ju en ovanlig lätt måltavla för feministisk kritik...
OK, men efter detta blir hennes bok verkligt intressant. Och även beskrivningen av Götiska förbundets och de andra herrarnas fantasier om välartade och domesticerade gudinnor får här bli en tänkvärd kontrast till de fornnordiska källorna - som ger en helt annan, och betydlig mer intressant bild av kvinnliga gudomliga makter.
Så med börkjan på sidan 131 blir läsningen verkligt spännande. Även den som redan vet en del om fornnordisk religion kan bli lite tagen över Näsströms sammanställning.
De mäktigaste av gudinnorna var knappast alls underordnade några manliga gudar. Speciellt anmärkingsvärt är hur Frigg i myterna i stort sett struntar i vad hennes man kan tänkas vilja. Det är desto mer anmärkningsvärt som ju mannen hette Oden.
Hon är flera gånger otrogen mot honom, utan att hon verkar drabbas av något som ens liknar några efterräkningar. Oden verkat inte bry sig speciellt, eller så kan han inget göra. I berättelsen om kung Geirröd manipulerar Frigg skickligt Oden för att få honom att vända sig mot denne kung, trots att han själv från början tillsatte honom. Frigg inser att kungen är grym och snål, och arrangerar en veritabel fälla för Oden, för att han handgripligt ska fås att inse detta.
Även i myter där Freja är gift med Oden är hon otrogen, utan att detta får några negativa konsekvenser för henne. Men att tala om "otrohet" när det gäller Freja är naturligtvis ett understatement. Hennes sexualitet var, om något, självständig, vilket ju inte är så underligt för en kärleksgudinna. När de kristna började utmana den "gamla seden" blev Freja en av deras främsta måltavlor. Den kristne missionären Hjalte Skeggjason deklamerade på det isländska alltinget:
"Jag tycker inte om hundar som skäller,
En hynda tycker jag Freja vara!" (Citerat från Nässsröm, sidan 297)
Det blev för mycket för islänningarna. Skeggjason förklarades fredlös och dömdes till landsförvisning.
Annars var Freja den som från början innehade sejdens (shamanistisk spådomskonst) hemligheter. Oden var tvungen att stjäla den för att få del av den. Även Frigg kunde se in i framtiden, och Oden var tvungen att fråga henne om råd.
Om man för tillfället lämnar gudarna och går över till människorna, var det ju kvinnor som spådde/sejdade. Det fanns män som försökte men de fick dåligt rykte och betraktades som omanliga. Även Oden sågs som omanlig för att han sejdade.
När Skade gifte sig med Njord och de inte kom överens om var de skulle bo turades de om och bodde omväxlande hos henne vid bergen och hos honom vid havet. Det höll inte i längden och de skilde sig efter ett tag,
Det talas om hur de stupade kom till Odens Valhall. Men enligt de fornnordiska källorna tog Freja hälften av de stupade, och dessa kom till Sessrumne, Frejas motsvarighet till Valhall.
Annars var det kvinnliga väsen, valkyrior, som avgjorde vilka som skulle dö på slagfältet.
Frågan om var man hamnade efter döden var komplicerad. Så till exempel sägs att de kvinnor som dog som jungfrur kom till gudinnan Gefjom efter döden.
De stora gudinnorna i den fornnordiska litteraturen var alltså väsenskilda från den mesiga bild som de senare nationalromantikerna målade upp. Men det fanns en del mindre gudinnor som levde upp till mer patriarkala ideal. På sidan 245 inleds en beskrivning av dem - gudinnor som Gerd, Nanna, Rind och Idun. (Den senare kom ju för övrigt att ge namn till en vida spridd damtidning i Sverige på 1900-talet).
Men sedan har vi ju nornorna. De är kvinnliga väsen som egentligen står över alla gudar. De väver ödets trådar - och bestämmer alla människors och gudars öden.
Näsströms beskrivning av allt detta är mycket givande. Och samtidigt lite udda. Att presentera just de nordiska gudinnorna med syfte att visa på deras självständighet, makt och för den delen också aggressivitet, är lite ovanligt.
Men det gör alltså att det blir en spännande, rolig och faktiskt också tankeväckande läsning.
Om man bara snabbt läser Eddorna rakt upp och ner får man ofta en annan bild. Men om man ser vad som EGENTLIGEN står, upptäcker man likt Näsström att den manscentrerade bilden man kan få vid en ytlig genomläsning inte alls stämmer.
Trots alla reservationer jag brukar ha mot Näsströms grundsyn kan boken tveklöst och till och med varmt rekommenderas!
Frigg rides a chariot, Arthur RackhamFrigg
Näsström har stora kunskaper om de tidiga historiska religionerna. Däremot är hon anmärkningsvärt okunnig om arkeologi och etnologi/socialantropologi - vilket också visas i denna bok. När hon rutinmässigt hävdar att matrilinjärt släktskap inte innebär en starkare position för kvinnor (här med det tvärsäkra påståendet att den "som bestämmer över hushållet är dock kvinnans bror") (s. 21) kan hon i samma stycke inte låta bli att visa att hon häpnadsväckande nog är okunnig om vad matrilinjärt släktskap innebär - och inte innnebär.
Den fyrkantiga formuleringen om brodern verkar i sig hämtad från läroböcker från 1940- eller 50-talen - idag är den typen av tvärsäkra påståenden i stort sett allmänt diskrediterade. Men när hon meningen innan faktiskt definierar "matrilinearitet" som "arvsföljd på moderns sida, vilket innebär att mannen flyttar till hennes egendom" visar hon ju att hon anmärkningsvärt nog inte kan skilja mellan matrilinjalitet och matrilokalitet. Matrilinjärt släktskap säger ju i sig inget alls om bosättningsmönstret!
Men efter att hon alltså (som så ofta annars i sina böcker ) bemött det som hon ser som "svärmiska" feministiska påståenden om kvinnomakt försöker hon själv lite senare praktisera feministisk ideologikritik, när hon på sidorna 69-128 hårt angriper 1800-talets nationalromatiker för att ha haft en... patriarkal och romantisk syn på fonnordisk religion. Ingen lär bli speciellt förvånad över att de hade detta - och unkna herrklubbar som Götiska Förbundet är ju en ovanlig lätt måltavla för feministisk kritik...
OK, men efter detta blir hennes bok verkligt intressant. Och även beskrivningen av Götiska förbundets och de andra herrarnas fantasier om välartade och domesticerade gudinnor får här bli en tänkvärd kontrast till de fornnordiska källorna - som ger en helt annan, och betydlig mer intressant bild av kvinnliga gudomliga makter.
Så med börkjan på sidan 131 blir läsningen verkligt spännande. Även den som redan vet en del om fornnordisk religion kan bli lite tagen över Näsströms sammanställning.
De mäktigaste av gudinnorna var knappast alls underordnade några manliga gudar. Speciellt anmärkingsvärt är hur Frigg i myterna i stort sett struntar i vad hennes man kan tänkas vilja. Det är desto mer anmärkningsvärt som ju mannen hette Oden.
Hon är flera gånger otrogen mot honom, utan att hon verkar drabbas av något som ens liknar några efterräkningar. Oden verkat inte bry sig speciellt, eller så kan han inget göra. I berättelsen om kung Geirröd manipulerar Frigg skickligt Oden för att få honom att vända sig mot denne kung, trots att han själv från början tillsatte honom. Frigg inser att kungen är grym och snål, och arrangerar en veritabel fälla för Oden, för att han handgripligt ska fås att inse detta.
Även i myter där Freja är gift med Oden är hon otrogen, utan att detta får några negativa konsekvenser för henne. Men att tala om "otrohet" när det gäller Freja är naturligtvis ett understatement. Hennes sexualitet var, om något, självständig, vilket ju inte är så underligt för en kärleksgudinna. När de kristna började utmana den "gamla seden" blev Freja en av deras främsta måltavlor. Den kristne missionären Hjalte Skeggjason deklamerade på det isländska alltinget:
"Jag tycker inte om hundar som skäller,
En hynda tycker jag Freja vara!" (Citerat från Nässsröm, sidan 297)
Det blev för mycket för islänningarna. Skeggjason förklarades fredlös och dömdes till landsförvisning.
Annars var Freja den som från början innehade sejdens (shamanistisk spådomskonst) hemligheter. Oden var tvungen att stjäla den för att få del av den. Även Frigg kunde se in i framtiden, och Oden var tvungen att fråga henne om råd.
Om man för tillfället lämnar gudarna och går över till människorna, var det ju kvinnor som spådde/sejdade. Det fanns män som försökte men de fick dåligt rykte och betraktades som omanliga. Även Oden sågs som omanlig för att han sejdade.
När Skade gifte sig med Njord och de inte kom överens om var de skulle bo turades de om och bodde omväxlande hos henne vid bergen och hos honom vid havet. Det höll inte i längden och de skilde sig efter ett tag,
Det talas om hur de stupade kom till Odens Valhall. Men enligt de fornnordiska källorna tog Freja hälften av de stupade, och dessa kom till Sessrumne, Frejas motsvarighet till Valhall.
Annars var det kvinnliga väsen, valkyrior, som avgjorde vilka som skulle dö på slagfältet.
Frågan om var man hamnade efter döden var komplicerad. Så till exempel sägs att de kvinnor som dog som jungfrur kom till gudinnan Gefjom efter döden.
De stora gudinnorna i den fornnordiska litteraturen var alltså väsenskilda från den mesiga bild som de senare nationalromantikerna målade upp. Men det fanns en del mindre gudinnor som levde upp till mer patriarkala ideal. På sidan 245 inleds en beskrivning av dem - gudinnor som Gerd, Nanna, Rind och Idun. (Den senare kom ju för övrigt att ge namn till en vida spridd damtidning i Sverige på 1900-talet).
Men sedan har vi ju nornorna. De är kvinnliga väsen som egentligen står över alla gudar. De väver ödets trådar - och bestämmer alla människors och gudars öden.
Näsströms beskrivning av allt detta är mycket givande. Och samtidigt lite udda. Att presentera just de nordiska gudinnorna med syfte att visa på deras självständighet, makt och för den delen också aggressivitet, är lite ovanligt.
Men det gör alltså att det blir en spännande, rolig och faktiskt också tankeväckande läsning.
Om man bara snabbt läser Eddorna rakt upp och ner får man ofta en annan bild. Men om man ser vad som EGENTLIGEN står, upptäcker man likt Näsström att den manscentrerade bilden man kan få vid en ytlig genomläsning inte alls stämmer.
Trots alla reservationer jag brukar ha mot Näsströms grundsyn kan boken tveklöst och till och med varmt rekommenderas!
Frigg rides a chariot, Arthur RackhamFrigg
Hanna Olsson....
... skriver utmärkt i Feministiskt Perspektiv om mörkläggningen av härvan kring polischefen Göran Lindberg.
Hon drar där även paralleller med hur bordellhärvan 1976 mörklades.
Läs henne gärna här!
Hon drar där även paralleller med hur bordellhärvan 1976 mörklades.
Läs henne gärna här!
tisdag 25 december 2012
En nästan oändlig saknad....
Upptäcker idag att en människa jag hade en hel del kontakt med mellan 1976 och 1985 dog i februari 2008. Hon var psykolog, hon hette Kerstin, och jag träffade henne när hon jobbade som personal på S:t Görans psyke i augusti 1976.
Hon var psykoterapeut, men jag gick aldrig i terapi hos henne. Men jag utvecklade en ganska så stark relation till henne, och vi umgicks en hel del, framförallt 1978 och hösten 1982.
Jag tyckte om henne, och när jag idag upptäckte att hon är död fylldes jag av en nästan oändlig saknad. Samtidigt var det inte en tillfällighet att jag slutade umgås med henne.
Hon var som sagt terapeut, och hade många patienter. Men hennes metoder var väldigt märkliga.
Jag minns inte när det var som hon berättade för mig om hur hennes psykoterapimetod såg ut. Men jag blev definitivt chockad.
Hon sa ungefär så här, med ett litet skratt. "Ha ha - det sägs att sanningen ska göra er fria! Men jag proppar mina patienter fulla med lögner som är nödvändiga för att de ska överleva".
Och sedan förklarade hon att hon ofta hade patienter som hade haft en barndom som var så hemsk att den inte gick att härda ut. Så hon byggde upp positiva "historier", konstruktioner, som hon själv inte trodde på ett skvatt.
Det var inte frågan om "falska minnen" - men "berättelser" som hon själv hade hittat på. Berättelser vars syfte var att hennes patienter skulle försona sig med sitt öde. Hon försökte få dem att tro att deras barndom egentligen hade varit uthärdlig, rentav lycklig. Vilket hon själv som sagt inte alls trodde.
I början gick det bra. Hon hade många patienter, och kunde efter ett tag flytta in i en stor villa nära Kärrtorp. Där bodde hon när jag förlorade kontakten med henne 1985.
I februari 1997 skrev jag ett brev till den nya adress hon hade. Nu bodde hon i en oansenlig lägenhet i ett utpräglat lågstatusområde. Efter några dagar ringde hon mig.
Hon hade tvingats sluta som terapeut, men hon berättade inte varför. På en direkt fråga försvarade hon fortfarande sin märkligt manipulativa terapimetod. Hon menade att människor som haft en extremt olycklig barndom inte borde få veta sanningen om den. Det var bättre att proppa dom fulla med vita lögner, om att det trots alls inte var så illa.
Tydligen hade metoden inte funkat efter ett tag. Hon lät bitter och verkade mena att människor hade förtalat henne och sagt att hon var en dålig terapeut. De hade i så fall förmodligen rätt.
Efter denna korta telefonkontakt hörde jag aldrig av henne mer. Och nu får jag alltså reda på att hon är död.
Som människa var hon ofta väldigt sympatisk. Dessutom på många sätt karismatisk. Och gåtfull. Och - ja, ganska så neurotisk. Som terapeut var hon oetisk, men jag tror faktiskt att hon hade de bästa avsikter.
Under flera år spelade hon en mycket central roll i mitt liv.
Nu när jag ser att hon är död inser jag att jag innerst inne hade hoppats att vi skulle träffas nån gång igen. Jag känner som sagt en nästan oändlig saknad.
Jag tror alltså att hon i grunden menade väl. Jag hoppas att hon har fått frid - på ett eller annat sätt....
Hon var psykoterapeut, men jag gick aldrig i terapi hos henne. Men jag utvecklade en ganska så stark relation till henne, och vi umgicks en hel del, framförallt 1978 och hösten 1982.
Jag tyckte om henne, och när jag idag upptäckte att hon är död fylldes jag av en nästan oändlig saknad. Samtidigt var det inte en tillfällighet att jag slutade umgås med henne.
Hon var som sagt terapeut, och hade många patienter. Men hennes metoder var väldigt märkliga.
Jag minns inte när det var som hon berättade för mig om hur hennes psykoterapimetod såg ut. Men jag blev definitivt chockad.
Hon sa ungefär så här, med ett litet skratt. "Ha ha - det sägs att sanningen ska göra er fria! Men jag proppar mina patienter fulla med lögner som är nödvändiga för att de ska överleva".
Och sedan förklarade hon att hon ofta hade patienter som hade haft en barndom som var så hemsk att den inte gick att härda ut. Så hon byggde upp positiva "historier", konstruktioner, som hon själv inte trodde på ett skvatt.
Det var inte frågan om "falska minnen" - men "berättelser" som hon själv hade hittat på. Berättelser vars syfte var att hennes patienter skulle försona sig med sitt öde. Hon försökte få dem att tro att deras barndom egentligen hade varit uthärdlig, rentav lycklig. Vilket hon själv som sagt inte alls trodde.
I början gick det bra. Hon hade många patienter, och kunde efter ett tag flytta in i en stor villa nära Kärrtorp. Där bodde hon när jag förlorade kontakten med henne 1985.
I februari 1997 skrev jag ett brev till den nya adress hon hade. Nu bodde hon i en oansenlig lägenhet i ett utpräglat lågstatusområde. Efter några dagar ringde hon mig.
Hon hade tvingats sluta som terapeut, men hon berättade inte varför. På en direkt fråga försvarade hon fortfarande sin märkligt manipulativa terapimetod. Hon menade att människor som haft en extremt olycklig barndom inte borde få veta sanningen om den. Det var bättre att proppa dom fulla med vita lögner, om att det trots alls inte var så illa.
Tydligen hade metoden inte funkat efter ett tag. Hon lät bitter och verkade mena att människor hade förtalat henne och sagt att hon var en dålig terapeut. De hade i så fall förmodligen rätt.
Efter denna korta telefonkontakt hörde jag aldrig av henne mer. Och nu får jag alltså reda på att hon är död.
Som människa var hon ofta väldigt sympatisk. Dessutom på många sätt karismatisk. Och gåtfull. Och - ja, ganska så neurotisk. Som terapeut var hon oetisk, men jag tror faktiskt att hon hade de bästa avsikter.
Under flera år spelade hon en mycket central roll i mitt liv.
Nu när jag ser att hon är död inser jag att jag innerst inne hade hoppats att vi skulle träffas nån gång igen. Jag känner som sagt en nästan oändlig saknad.
Jag tror alltså att hon i grunden menade väl. Jag hoppas att hon har fått frid - på ett eller annat sätt....
Mitt ointresse för idrott
Handlingen i Svensson, Svensson - i nöd och lust börjar ju med att ett äktenskap håller på att krascha på grund av mannens fanatiska idrottsintresse.
Själv har jag nästan aldrig varit intresserad av idrott. Jag försökte lite i barndomen men inte ens då var det mer än halvhjärtat.
Det enda indrottsevenemang jag någonsin följt från början till slut var nog fotbolls-VM 1966. Då var jag elva år. Jag minns inte idag vem som vann men jag minns att Nordkorea kom förvånansvärt högt.
Däremot sa jag mig vara AIK:are (och säger nog fortfarande, om någon frågar). Men jag visste inte ett skvatt om AIK. Anledningen till att jag sade mig vara AIK:are var egentligen att förkortningen AIK hade likheter med förkortningen (tillika smeknamnet) på en tjej i min klass som jag beundrade. Så jag kunde skriva "jag gillar AIK" i mina skolböcker utan att någon behövde veta vad det stod för.
Jag tyckte inte heller om att spela själv. När jag ändå spelade fotboll ville jag vara målvakt, för då slapp man springa. Problemet var bara att ingen annan än jag (och möjligen motståndarlaget) ville att jag skulle vara målvakt. Anledningen till det var nog att jag ofta blev rädd för bollen när den kom, så jag försökte springa undan för den. Vilket kanske inte var helt lyckat.
Fast jag brukade senare gilla att titta på konståkningstävlingar - och backhoppning. Det senare vet jag inte riktigt varför.
Men när det var VM (eller EM?) i damfotboll för kanske tio år sen eller så lyckades jag uppbåda ett intresse. Jag till och med hejade på Sverige, vilket jag annars aldrig brukar. Då kom Sverige tvåa, Tyskland kom etta.
Som sagt jag brukade aldrig heja på Sverige när jag motvilligt råkade se på en match. På de större tävlingarna, som EM, VM och OS, brukade jag alltid hålla på de länder som jag av politiska skäl gillade.
Så jag kan nog förstå att Lena Svensson i den ovan nämnda filmen inte stod ut med Gustavs idrottsintresse...
Själv har jag nästan aldrig varit intresserad av idrott. Jag försökte lite i barndomen men inte ens då var det mer än halvhjärtat.
Det enda indrottsevenemang jag någonsin följt från början till slut var nog fotbolls-VM 1966. Då var jag elva år. Jag minns inte idag vem som vann men jag minns att Nordkorea kom förvånansvärt högt.
Däremot sa jag mig vara AIK:are (och säger nog fortfarande, om någon frågar). Men jag visste inte ett skvatt om AIK. Anledningen till att jag sade mig vara AIK:are var egentligen att förkortningen AIK hade likheter med förkortningen (tillika smeknamnet) på en tjej i min klass som jag beundrade. Så jag kunde skriva "jag gillar AIK" i mina skolböcker utan att någon behövde veta vad det stod för.
Jag tyckte inte heller om att spela själv. När jag ändå spelade fotboll ville jag vara målvakt, för då slapp man springa. Problemet var bara att ingen annan än jag (och möjligen motståndarlaget) ville att jag skulle vara målvakt. Anledningen till det var nog att jag ofta blev rädd för bollen när den kom, så jag försökte springa undan för den. Vilket kanske inte var helt lyckat.
Fast jag brukade senare gilla att titta på konståkningstävlingar - och backhoppning. Det senare vet jag inte riktigt varför.
Men när det var VM (eller EM?) i damfotboll för kanske tio år sen eller så lyckades jag uppbåda ett intresse. Jag till och med hejade på Sverige, vilket jag annars aldrig brukar. Då kom Sverige tvåa, Tyskland kom etta.
Som sagt jag brukade aldrig heja på Sverige när jag motvilligt råkade se på en match. På de större tävlingarna, som EM, VM och OS, brukade jag alltid hålla på de länder som jag av politiska skäl gillade.
Så jag kan nog förstå att Lena Svensson i den ovan nämnda filmen inte stod ut med Gustavs idrottsintresse...
måndag 24 december 2012
I nöd och lust
Såg Svensson, Svensson - i nöd och lust från 2011 på SVT idag.
Den fick bara två stjärnor i Aftonbladet men jag skrattade bitvis så att jag vek mig. Möjligen har jag en primitiv smak....
Men framförallt älskar jag alla filmer där Suzanne Reuter är med. Jag brukar nästan aldrig tänka speciellt på vilka skådespelare som är med i olika filmer. Men hon är det stora undantaget. Det enda undantaget, egentligen.
I Karl Bertil Jonsson talas (ironiskt) om den julefrid (eller var det andakt?) som endast en gammal långfilm kan skänka. Jag vet förstås inte direkt om ordet "frid" - för att nu inte tala om "andakt" - är den bästa beskrivningen av känslan inför Svensson, Svensson. "Gammal" är den ju inte. Men att ha så pass roligt och dessutom så oväntat (visste inte att filmen skulle komma i kväll!) få se den enda skådespelare som jag någonsin velat kalla "idol" så här på julaftons kväll kan ju också vara något att glädja sig åt!
Dessutom slutade den ju lyckligt... :-)
Den fick bara två stjärnor i Aftonbladet men jag skrattade bitvis så att jag vek mig. Möjligen har jag en primitiv smak....
Men framförallt älskar jag alla filmer där Suzanne Reuter är med. Jag brukar nästan aldrig tänka speciellt på vilka skådespelare som är med i olika filmer. Men hon är det stora undantaget. Det enda undantaget, egentligen.
I Karl Bertil Jonsson talas (ironiskt) om den julefrid (eller var det andakt?) som endast en gammal långfilm kan skänka. Jag vet förstås inte direkt om ordet "frid" - för att nu inte tala om "andakt" - är den bästa beskrivningen av känslan inför Svensson, Svensson. "Gammal" är den ju inte. Men att ha så pass roligt och dessutom så oväntat (visste inte att filmen skulle komma i kväll!) få se den enda skådespelare som jag någonsin velat kalla "idol" så här på julaftons kväll kan ju också vara något att glädja sig åt!
Dessutom slutade den ju lyckligt... :-)
Om julfirande, islam och hotet från nyliberalismen
På den sista tiden har de "nationella" ofta fokuserat på två frågor. Hotet från islam och hotet mot "svenska traditioner".
Nu visar det sig senast att en av de "svenska" traditioner som anses vara "hotade" är några sekunders klipp i den amerikanskproducerade Kalle Anka-film som brukar sändas på jul. Pinsamt värre.
Men låt oss ändå ställa en väldigt konkret fråga i sammanhanget. Hotar "islam" det "svenska julfirandet"? Jag är medveten om att just den specifika frågan (ännu?) inte är i fokus för de "nationellas" utgjutelser men den ligger i linjen med de teman de för fram.
Det beror förstås på vad som menas med "svenskt julfirande". Om man talar om det specifikt svenska så måste man egentligen bortse från den utländska import som kom hit från Mellanöstern några hundra år efter vår tideräknings början. Alltså den här föreställningen om att en semitisk snickare som inte kunde tala svenska var "Guds son".
Det enda julfirandet som kan anses genuint svenskt är ju hedniskt midvinterfirande, kombinerat med blotande till Tor, Oden och andra entiteter. Och det är klart. De som vill ägna sig åt detta skulle förmodligen få det LITE kärvare om islam fick en MYCKET starkare ställning. I alla fall om det gick så långt att sharialagar infördes. Men dit kommer det aldrig att gå, utanför de feberyriga drömfantasierna hos Ingrid Carlqvist et consortes.
Men om man talar om kristet julfirande, (som förstås inte är "svenskt", i någon rimlig mening av ordet) är det förstås inte hotat av "islam". Koranen tillåter uttryckligen kristendom och judendom som legitima religioner.
Men dessutom finns det ju även muslimer som firar jul. Inte då endast av kulturella skäl, för att smälta in i det övriga samhället. Det finns muslimer som firar händelserna i Betlehem på ett "muslimskt" sätt. För Jesus var ju. trots allt, en profet enligt Koranen.
Inte nog med det. Koranen accepterar jungfrufödseln. Så även muslimer kan ju fira en mirakulös födelse, och att naturlagarna här sades ha upphävts av Gud.
Vad islam förstås inte accepterar är det andra stora miraklet i berättelsen om Jesus. Muslimer kan absolut inte fira kristen påsk. Inte på något sätt.
För muslimer anser förstås inte att Jesus uppstod. Det behöver de inte, eftersom de heller inte tror att han dog på korset. Enligt Koranen gjorde han inte det, även om den lite kryptiskt tillägger att det såg ut så. Att döden på korset inte ägde rum är en sympatisk idé för de som inte entydigt uppskattar att ha rituella offer i centrum för sin trosuppfattning,
Muslimer kan alltså här som sagt fira att en förmuslimsk profet föddes, till och med på ett övernaturligt sätt. Lite märkligt i alla fall, för det finns inga som helst övernaturliga berättelser om Muhammads födelse (eller död). Här ger även Koranen Jesus någon form av specialställning.
De som möjligen skulle kunna oroa sig för att deras julfirande är hotat av "islam" skulle då kanske vara Samfunder Forn Sed (f.d. Sveriges Asatrosamfund). Men det verkar de inte vara alls, vad jag kan se. Det beror nog på att de är mer förnuftiga än vad extremhögergrupperna är. De inser nog i motsats till dessa att det inte finns skuggan av en risk att vi i Sverige någonsin kommer att få sharialagar.
Det beror nog dessutom också på att denna organisation efter en rad infiltrationsförsök från högerextremister för mer än tio år sedan blev angelägen att hålla gränslinjen mot sådana grupper mycket klar... Paranoida rasister verkar inte vara välkomna i deras organisation.
Sanningen är att om det finns något som hotar "våra" jultraditioner är det kommersialismen, och inte något muslimskt hot. Julfirande a la Disney har nog i hög grad bidragit till att många "gamla" traditioner systematiskt vittrat sönder.'
Kapitalismen som ekonomiskt system, som ideologi, och som det raster som läggs på allt i vårt samhälle, är den stora förstöraren av traditioner och sedvänjor. På gott och ont, vill jag i och för sig tillägga (sedvänjor behöver ju inte vara bra för att de är gamla!).
Om det finns några risker för "traditionerna" förknippat med den muslimska invandringen är det snarare risker för muslimernas egna traditioner. I synnerhet de som kan ses som "extrema". När islam blir en minoritetskultur kommer den som alla andra kulturer att påverkas av omgivningen. Ju mer av välfärdsstat och ju mindre av råkapitalism som kommer att finnas desto snabbare kommer det att gå.
De som är rädda för att fanatiska wahabiter med al Qaida-idéer ska rota sig i Sverige borde stöda kampen mot den borgerliga regeringen (den regering som SD som bekant backar upp...) och för en välfärdspolitik. Med en radikal och effektiv sådan, och en positiv inställning till invandrare i samhället i stort, kommer de sektliknande extremt patriarkala dragen i vissa avarter inom islam att smälta som en snöboll en juilidag.
Men om vi får mer nyliberalism och utslagning kommer kanske de mest extrema formerna av islam att stärkas. Och då kommer, inte julen, men (de tynande) resterna av 1900-talets folkhemsideologi, att hotas av utrotning. Inte av islam - men av den otäcka bryggd av råkapitalism, etniskt hat och religiöst hat som är nyliberalismens oundvikliga slutprodukt!
Nu visar det sig senast att en av de "svenska" traditioner som anses vara "hotade" är några sekunders klipp i den amerikanskproducerade Kalle Anka-film som brukar sändas på jul. Pinsamt värre.
Men låt oss ändå ställa en väldigt konkret fråga i sammanhanget. Hotar "islam" det "svenska julfirandet"? Jag är medveten om att just den specifika frågan (ännu?) inte är i fokus för de "nationellas" utgjutelser men den ligger i linjen med de teman de för fram.
Det beror förstås på vad som menas med "svenskt julfirande". Om man talar om det specifikt svenska så måste man egentligen bortse från den utländska import som kom hit från Mellanöstern några hundra år efter vår tideräknings början. Alltså den här föreställningen om att en semitisk snickare som inte kunde tala svenska var "Guds son".
Det enda julfirandet som kan anses genuint svenskt är ju hedniskt midvinterfirande, kombinerat med blotande till Tor, Oden och andra entiteter. Och det är klart. De som vill ägna sig åt detta skulle förmodligen få det LITE kärvare om islam fick en MYCKET starkare ställning. I alla fall om det gick så långt att sharialagar infördes. Men dit kommer det aldrig att gå, utanför de feberyriga drömfantasierna hos Ingrid Carlqvist et consortes.
Men om man talar om kristet julfirande, (som förstås inte är "svenskt", i någon rimlig mening av ordet) är det förstås inte hotat av "islam". Koranen tillåter uttryckligen kristendom och judendom som legitima religioner.
Men dessutom finns det ju även muslimer som firar jul. Inte då endast av kulturella skäl, för att smälta in i det övriga samhället. Det finns muslimer som firar händelserna i Betlehem på ett "muslimskt" sätt. För Jesus var ju. trots allt, en profet enligt Koranen.
Inte nog med det. Koranen accepterar jungfrufödseln. Så även muslimer kan ju fira en mirakulös födelse, och att naturlagarna här sades ha upphävts av Gud.
Vad islam förstås inte accepterar är det andra stora miraklet i berättelsen om Jesus. Muslimer kan absolut inte fira kristen påsk. Inte på något sätt.
För muslimer anser förstås inte att Jesus uppstod. Det behöver de inte, eftersom de heller inte tror att han dog på korset. Enligt Koranen gjorde han inte det, även om den lite kryptiskt tillägger att det såg ut så. Att döden på korset inte ägde rum är en sympatisk idé för de som inte entydigt uppskattar att ha rituella offer i centrum för sin trosuppfattning,
Muslimer kan alltså här som sagt fira att en förmuslimsk profet föddes, till och med på ett övernaturligt sätt. Lite märkligt i alla fall, för det finns inga som helst övernaturliga berättelser om Muhammads födelse (eller död). Här ger även Koranen Jesus någon form av specialställning.
De som möjligen skulle kunna oroa sig för att deras julfirande är hotat av "islam" skulle då kanske vara Samfunder Forn Sed (f.d. Sveriges Asatrosamfund). Men det verkar de inte vara alls, vad jag kan se. Det beror nog på att de är mer förnuftiga än vad extremhögergrupperna är. De inser nog i motsats till dessa att det inte finns skuggan av en risk att vi i Sverige någonsin kommer att få sharialagar.
Det beror nog dessutom också på att denna organisation efter en rad infiltrationsförsök från högerextremister för mer än tio år sedan blev angelägen att hålla gränslinjen mot sådana grupper mycket klar... Paranoida rasister verkar inte vara välkomna i deras organisation.
Sanningen är att om det finns något som hotar "våra" jultraditioner är det kommersialismen, och inte något muslimskt hot. Julfirande a la Disney har nog i hög grad bidragit till att många "gamla" traditioner systematiskt vittrat sönder.'
Kapitalismen som ekonomiskt system, som ideologi, och som det raster som läggs på allt i vårt samhälle, är den stora förstöraren av traditioner och sedvänjor. På gott och ont, vill jag i och för sig tillägga (sedvänjor behöver ju inte vara bra för att de är gamla!).
Om det finns några risker för "traditionerna" förknippat med den muslimska invandringen är det snarare risker för muslimernas egna traditioner. I synnerhet de som kan ses som "extrema". När islam blir en minoritetskultur kommer den som alla andra kulturer att påverkas av omgivningen. Ju mer av välfärdsstat och ju mindre av råkapitalism som kommer att finnas desto snabbare kommer det att gå.
De som är rädda för att fanatiska wahabiter med al Qaida-idéer ska rota sig i Sverige borde stöda kampen mot den borgerliga regeringen (den regering som SD som bekant backar upp...) och för en välfärdspolitik. Med en radikal och effektiv sådan, och en positiv inställning till invandrare i samhället i stort, kommer de sektliknande extremt patriarkala dragen i vissa avarter inom islam att smälta som en snöboll en juilidag.
Men om vi får mer nyliberalism och utslagning kommer kanske de mest extrema formerna av islam att stärkas. Och då kommer, inte julen, men (de tynande) resterna av 1900-talets folkhemsideologi, att hotas av utrotning. Inte av islam - men av den otäcka bryggd av råkapitalism, etniskt hat och religiöst hat som är nyliberalismens oundvikliga slutprodukt!
lördag 22 december 2012
Taoism och odödlighet
För något år sedan köpte jag Taoism: An Essential Guide av Eva Wong (Shambala, London 2011). .Det tog kanske ett halvår innan jag började läsa den.
När jag började blev jag ganska fascinerad. Taoism (eler daoism, som den numera ofta kallas) är en religion jag inte visste så mycket om.
Wong är själv en praktiserande taoist, bosatt i Kina. För några år sedan blev hon dömd till fängelse, för ekonomiska brott. Hon hade arbetat som "coach", och det ryktas om att myndigheterna ansåg att hennes coaching i själva verket var en form av hjärntvätt.
Nåväl, om man söker vidare på nätet ser man att hon senare frigavs, och efter det bosatte sig i Hong Kong. Hon har senare hävdat att hennes period i fängelset var en av de mest harmoniska i hennes liv. och att hon där i en djupare mening fann sig själv.
Hennes bok är ganska sympatisk. Hon har en positiv grundsyn på sin egen religion, förstås, vilket inte på något sätt gör den okritisk.
Taoismen är en religion som mer än någon annan verkar, vad man ska säga, New Age-artad. Den har en oerhört stark tonvikt på hälsa, och välmående. Det finns inga eviga straff, men någon form av karmalära har efter ett tag krupit sig in via buddhismen.
En central del är strävan efter ett långt liv. Men för länge sedan handlade det om mer än så. Då var målet inte bara ett långt liv, utan ett evigt sådant. Och då talar vi inte om ett liv efter döden, utan om att DETTA liv ska bli evigt.
I det som som brukar kallas "alkemisk taoism", som började utvecklas efter 200 e.kr., fanns det i grunden två varianter av detta. (Beskrivningen nedan är till större delen hämtat från Wongs bok, s. 66-80). Dels "intern alkemi" som hade en tonvikt på inre harmoni. Men också en "extern" sådan, där det handlade om att tillverka mediciner som skulle ge evigt liv. En av de som utvecklade denna alkemi hette Ko Hung. Han såg den externa alkemin som kungsvägen till odödlighet.
Under ungefär 300 år hade den externa alkemin sin blomstringstid. Man hade en lista på 27 substanser som man kunde använda sig av i dessa mediciner. De innefattade bly, kvicksilver, silver och olika typer av arsenik. Ofta togs dessa av kejsare, som under denna period var mycket intresserade av att just få evigt liv.
Någon kan invända att de substanser jag nämner är giftiga. Och det är sant - de flesta av de substanser man använde var faktiskt vad vi idag skulle kalla för gifter.
Det var man på något sätt medveten om, och använde ofta dödsdömda fångar som försökskaniner i experimenten.
Det hjälpte inte. Dödligheten var stor bland de som praktiserade extern alkemi. och även flera av kejsarna som aspirerade på evigt liv dog i förtid.
Bland de som tog dessa mediciner blev leversjukdomar , liksom allvarliga neurologiska sjukdomar, mycket vanliga. Och sammantaget kan man nog säga att den externa alkemin snarare förkortade livslängden än förlängde den...
Efter 300 år gav man upp. Man började allvarligt ifrågasätta om evigt liv ens var möjligt. Man började också, inspirerad av buddhismen, förlägga det eviga livet till reinkarnationscykler istället för en förlängning av detta liv.
Men än idag finns föreställningen om evigt liv kvar inom taoismen. Det finns myter om taoistiska munkar som har gett sig upp i bergen och där lyckats bli odödliga. De är dock osynliga, så det lönar sig inte att leta efter dem.
Nu medger jag att denna beskrivning av boken och taoismen är väldigt selektiv, och nästan lite elak... Idag är taoismen ett system med både sofistikerade och sympatiska idéer. Det finns säkert mycket visdom i den, det tror jag bestämt.
Jag kanske återkommer till detta om ett tag....
När jag började blev jag ganska fascinerad. Taoism (eler daoism, som den numera ofta kallas) är en religion jag inte visste så mycket om.
Wong är själv en praktiserande taoist, bosatt i Kina. För några år sedan blev hon dömd till fängelse, för ekonomiska brott. Hon hade arbetat som "coach", och det ryktas om att myndigheterna ansåg att hennes coaching i själva verket var en form av hjärntvätt.
Nåväl, om man söker vidare på nätet ser man att hon senare frigavs, och efter det bosatte sig i Hong Kong. Hon har senare hävdat att hennes period i fängelset var en av de mest harmoniska i hennes liv. och att hon där i en djupare mening fann sig själv.
Hennes bok är ganska sympatisk. Hon har en positiv grundsyn på sin egen religion, förstås, vilket inte på något sätt gör den okritisk.
Taoismen är en religion som mer än någon annan verkar, vad man ska säga, New Age-artad. Den har en oerhört stark tonvikt på hälsa, och välmående. Det finns inga eviga straff, men någon form av karmalära har efter ett tag krupit sig in via buddhismen.
En central del är strävan efter ett långt liv. Men för länge sedan handlade det om mer än så. Då var målet inte bara ett långt liv, utan ett evigt sådant. Och då talar vi inte om ett liv efter döden, utan om att DETTA liv ska bli evigt.
I det som som brukar kallas "alkemisk taoism", som började utvecklas efter 200 e.kr., fanns det i grunden två varianter av detta. (Beskrivningen nedan är till större delen hämtat från Wongs bok, s. 66-80). Dels "intern alkemi" som hade en tonvikt på inre harmoni. Men också en "extern" sådan, där det handlade om att tillverka mediciner som skulle ge evigt liv. En av de som utvecklade denna alkemi hette Ko Hung. Han såg den externa alkemin som kungsvägen till odödlighet.
Under ungefär 300 år hade den externa alkemin sin blomstringstid. Man hade en lista på 27 substanser som man kunde använda sig av i dessa mediciner. De innefattade bly, kvicksilver, silver och olika typer av arsenik. Ofta togs dessa av kejsare, som under denna period var mycket intresserade av att just få evigt liv.
Någon kan invända att de substanser jag nämner är giftiga. Och det är sant - de flesta av de substanser man använde var faktiskt vad vi idag skulle kalla för gifter.
Det var man på något sätt medveten om, och använde ofta dödsdömda fångar som försökskaniner i experimenten.
Det hjälpte inte. Dödligheten var stor bland de som praktiserade extern alkemi. och även flera av kejsarna som aspirerade på evigt liv dog i förtid.
Bland de som tog dessa mediciner blev leversjukdomar , liksom allvarliga neurologiska sjukdomar, mycket vanliga. Och sammantaget kan man nog säga att den externa alkemin snarare förkortade livslängden än förlängde den...
Efter 300 år gav man upp. Man började allvarligt ifrågasätta om evigt liv ens var möjligt. Man började också, inspirerad av buddhismen, förlägga det eviga livet till reinkarnationscykler istället för en förlängning av detta liv.
Men än idag finns föreställningen om evigt liv kvar inom taoismen. Det finns myter om taoistiska munkar som har gett sig upp i bergen och där lyckats bli odödliga. De är dock osynliga, så det lönar sig inte att leta efter dem.
Nu medger jag att denna beskrivning av boken och taoismen är väldigt selektiv, och nästan lite elak... Idag är taoismen ett system med både sofistikerade och sympatiska idéer. Det finns säkert mycket visdom i den, det tror jag bestämt.
Jag kanske återkommer till detta om ett tag....
fredag 21 december 2012
Men Nibiru kom inte...
Inom vissa kretsar har det under en viss tid funnits en tendens att oroa sig - inte för reella hot mot vår existens - som den globala uppvärmningen - utan för totalt icke-existerande sådana.
De senaste åren har dessa fantasier framförallt varit kopplade till föreställningen om att något hemskt ska hända när mayakalendern tar slut. I så fall är det bråttom, för det sägs ske idag.
Men vad ska hända idag, då? Det finns en mängd fantasifulla förslag, som alla har det gemensamt att de - som sagt - är fantasier. Det kan handla om att man tror att alla planeter ska stå på en rad idag (inte sant) eller att vi just idag kommer att passera Vintergatans "mittplan" och följaktligen drabbas av den samlade gravitationen av hela galaxen.
Det sista (också det en ren fantasi) sades mayaindindianerna ha insett, trots att de inte hade någon aning om att vi lever i en galax överhuvudtaget. För mayaindianerna var jorden platt, och himlavalvet en kupol som höjde sig över denna platta skiva. Hur skulle de då kunnat räkna ut när vi skulle befinna sig i vår galax mittplan?
Den vanligaste av dessa "teorier" är att en himlakropp, kallad Nibiru ska passera genom solsystemet 2012 och just denna dag skapa de mest fruktansvärda katastrofer på jorden,
Om det skrev jag redan i juli 2008 ett inlägg på min blogg, som är det mest besökta blogginlägg jag någonsin skrivit. Läs det gärna, jag orkar inte upprepa argumenten i den. Men väldigt kort, - "teorin" om Nibiru gick ut på att en planet (eller en brun dvärgstjärna) passerar solystemet var 3.600:de år och att den kommer att passera just i år.
"Teorin" byggde på - ingenting. Eller rättare sagt på ett sammelsurium av missuppfattningar av sumeriska gudasagor och astronomiska fakta. Den byggde också på en närmast generande okunnighet om astronomi - bland annat förutsatte den att att ett objekt kan ses från Antarktis men inte från någon annan del av jordklotet. (Bekvämt, för ytterst få av de som brukar kolla på You Tube lär ju bo på Antarktis!).
Det fanns miljoner träffar på Nibiru på nätet och tusentals otäcka You Tube-filmer.
Efter att jag lagt ut min artikel började jag få telefonsamtal. Det var oroliga människor som ville att jag skulle försäkra för dem att Nibiru inte fanns. En person ringde mig regelbundet, kanske en gång varannan månad, och ställde samma fråga - "är du VERKLIGEN säker på att Nibiru inte finns". Jag sa, jag är så säker på att Nibiru INTE finns som att stolen jag sitter på finns....
Nibiru-teorin var också en konspirationsteori - den förutsatte att NASA visste om Nibirus existens men höll det hemligt. Men som konspirationsteori hamnade den på sätt och vis i en särställning. Till och med de fnoskigaste konspirationsteorier brukar ha några argument som vid första påseende åtminstone några minuter kan te sig bestickande. Till och med "teorin" om att månlandningen var en bluff innehöll några "argument" av den typen. Nibiru-"teorin" hade inga alls.
Vid närmare eftertanke är det nog inte ens värt att kalla det för en konspirationsteori - jag skulle nog hellre vilja använda det ord som NASA en gång använde om den på sin hemsida - "an internet hoax".
Men denna uppenbara bluff lyckades skrämma slag på tusentals människor.
Men nu står vi där den 21 december och ingen Nibiru står att finna. Den kanske är osynlig? Nej, även om den nu var det, skulle dess gravitationseffekter på jordens bana ha varit klart märkbara - om den fanns. Men det är klart, det kanske är en himlakropp som inte reflekterar strålning, som saknar gravitation, och som saknar volym. Men det är ju bara ett annat sätt att säga att den - inte finns!
Nibiru finns inte, har aldrig funnits, och kommer aldrig att finnas.
Men den globala uppvärmningen existerar. Tyvärr. Det kanske är tid att fundera på den istället för att få panikångest inför hot som inte existerar.
De senaste åren har dessa fantasier framförallt varit kopplade till föreställningen om att något hemskt ska hända när mayakalendern tar slut. I så fall är det bråttom, för det sägs ske idag.
Men vad ska hända idag, då? Det finns en mängd fantasifulla förslag, som alla har det gemensamt att de - som sagt - är fantasier. Det kan handla om att man tror att alla planeter ska stå på en rad idag (inte sant) eller att vi just idag kommer att passera Vintergatans "mittplan" och följaktligen drabbas av den samlade gravitationen av hela galaxen.
Det sista (också det en ren fantasi) sades mayaindindianerna ha insett, trots att de inte hade någon aning om att vi lever i en galax överhuvudtaget. För mayaindianerna var jorden platt, och himlavalvet en kupol som höjde sig över denna platta skiva. Hur skulle de då kunnat räkna ut när vi skulle befinna sig i vår galax mittplan?
Den vanligaste av dessa "teorier" är att en himlakropp, kallad Nibiru ska passera genom solsystemet 2012 och just denna dag skapa de mest fruktansvärda katastrofer på jorden,
Om det skrev jag redan i juli 2008 ett inlägg på min blogg, som är det mest besökta blogginlägg jag någonsin skrivit. Läs det gärna, jag orkar inte upprepa argumenten i den. Men väldigt kort, - "teorin" om Nibiru gick ut på att en planet (eller en brun dvärgstjärna) passerar solystemet var 3.600:de år och att den kommer att passera just i år.
"Teorin" byggde på - ingenting. Eller rättare sagt på ett sammelsurium av missuppfattningar av sumeriska gudasagor och astronomiska fakta. Den byggde också på en närmast generande okunnighet om astronomi - bland annat förutsatte den att att ett objekt kan ses från Antarktis men inte från någon annan del av jordklotet. (Bekvämt, för ytterst få av de som brukar kolla på You Tube lär ju bo på Antarktis!).
Det fanns miljoner träffar på Nibiru på nätet och tusentals otäcka You Tube-filmer.
Efter att jag lagt ut min artikel började jag få telefonsamtal. Det var oroliga människor som ville att jag skulle försäkra för dem att Nibiru inte fanns. En person ringde mig regelbundet, kanske en gång varannan månad, och ställde samma fråga - "är du VERKLIGEN säker på att Nibiru inte finns". Jag sa, jag är så säker på att Nibiru INTE finns som att stolen jag sitter på finns....
Nibiru-teorin var också en konspirationsteori - den förutsatte att NASA visste om Nibirus existens men höll det hemligt. Men som konspirationsteori hamnade den på sätt och vis i en särställning. Till och med de fnoskigaste konspirationsteorier brukar ha några argument som vid första påseende åtminstone några minuter kan te sig bestickande. Till och med "teorin" om att månlandningen var en bluff innehöll några "argument" av den typen. Nibiru-"teorin" hade inga alls.
Vid närmare eftertanke är det nog inte ens värt att kalla det för en konspirationsteori - jag skulle nog hellre vilja använda det ord som NASA en gång använde om den på sin hemsida - "an internet hoax".
Men denna uppenbara bluff lyckades skrämma slag på tusentals människor.
Men nu står vi där den 21 december och ingen Nibiru står att finna. Den kanske är osynlig? Nej, även om den nu var det, skulle dess gravitationseffekter på jordens bana ha varit klart märkbara - om den fanns. Men det är klart, det kanske är en himlakropp som inte reflekterar strålning, som saknar gravitation, och som saknar volym. Men det är ju bara ett annat sätt att säga att den - inte finns!
Nibiru finns inte, har aldrig funnits, och kommer aldrig att finnas.
Men den globala uppvärmningen existerar. Tyvärr. Det kanske är tid att fundera på den istället för att få panikångest inför hot som inte existerar.
torsdag 20 december 2012
Åsa Linderborg om hat och hot på nätet
Åsa Linderborg skriver i en artikel på Aftonbladet/Kultur om hur så kallade svenska nationalister överöst henne med hat och rena hotelser efter att Aftonbladet börjat granska rasistiska och högerextrema nätsajter.
Det är skrämmande men ändå inte förvånande.
Hennes artikel är viktig. Läs den!
Det är skrämmande men ändå inte förvånande.
Hennes artikel är viktig. Läs den!
onsdag 19 december 2012
Då skulle man ha anledning att oroa sig
Man skriver några inlägg på nätet, som är lite aggressiva, tycker man, men berättigade
Man tänker att nu tvålade jag i alla fall till den och den idioten.
Sedan upptäcker man att man ligger i sängen. Funderar på vad det nu var jag la ut på nätet och stelnar till av fasa. Tänker att jag nu kommer att förlora 90 procent av mina vänner, bli blockerad på alla anständiga sajter, och möjligen bli fälld för förtal.
Men så inser man lättad- det var ju bara en dröm. Därtill en ovanligt ologisk och korkad sådan.
Några timmar senare sätter man sig vid datorn och upptäcker att alla de ohemula inläggen man endast drömde att man lade dit faktiskt finns där ... ändå...
--------------------------------------------------------
Tillägg. Nej, det har alltså inte hänt. Det var bara en bisarr tankelek.Det hela byggde på en idé som fanns i huvudet när jag vaknade. Jag minns inte om idén i sin tur byggde på en dröm, men det kan ha funnits en sådan, eftersom temat som sagt fanns i huvudet när jag vaknade.
--------------------------------------------------------
Tillägg. Nej, det har alltså inte hänt. Det var bara en bisarr tankelek.Det hela byggde på en idé som fanns i huvudet när jag vaknade. Jag minns inte om idén i sin tur byggde på en dröm, men det kan ha funnits en sådan, eftersom temat som sagt fanns i huvudet när jag vaknade.
tisdag 18 december 2012
Massmördarens mamma "survivalist"
Enligt en artikel i Aftonbladet var mamman till skolmördaren i USA "survivalist".
Survivalismen är en del av den högerextrema miljön i USA. Det är en strömning som anser att man måste beväpna sig och på andra sätt förbereda sig för en kommande katastrof.
Om denna strömning kan man läsa i Extremhögern, en bok av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson, utgiven på bokförlaget Tiden 1990.
Jag läste den 1992, och minns hur just avsnittet om survivalisterna var ovanligt otäckt (till och med ångestskapande).
Jag minns inte speciellt många detaljer, men det verkade vara en ovanligt ruggig del av den högerextrema miljön i USA.
Om det nu stämmer visar det sig som så ofta att hotet i sådana sektmiljöer framförallt finns i den egna miljön, och inte i de yttre faror som de tror sig försvara sig mot. I det här fallet dödades mamman i så fall av ett av de vapen som hon hade samlat på sig för att tillhöra de som skulle överleva den kommande katastrofen.
Survivalismen är en del av den högerextrema miljön i USA. Det är en strömning som anser att man måste beväpna sig och på andra sätt förbereda sig för en kommande katastrof.
Om denna strömning kan man läsa i Extremhögern, en bok av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson, utgiven på bokförlaget Tiden 1990.
Jag läste den 1992, och minns hur just avsnittet om survivalisterna var ovanligt otäckt (till och med ångestskapande).
Jag minns inte speciellt många detaljer, men det verkade vara en ovanligt ruggig del av den högerextrema miljön i USA.
Om det nu stämmer visar det sig som så ofta att hotet i sådana sektmiljöer framförallt finns i den egna miljön, och inte i de yttre faror som de tror sig försvara sig mot. I det här fallet dödades mamman i så fall av ett av de vapen som hon hade samlat på sig för att tillhöra de som skulle överleva den kommande katastrofen.
måndag 17 december 2012
Heter vårt sagoland USA?
Jag misstänker att det är en krympande minoritet som ser USA som ett sagoland. De senaste dösdskjutningarna är bara ett av många tecken på att USA är ett ovanligt sjukt land.
Det har funnits flera perioder i Sverige då USA idealiserades. En var i slutet av 1800-talet, en annan var under 40- och 50-talen.
Sedan kom Vietnamkriget, och man trodde att den naiva sagobilden av USA var borta för alltid. Men konstigt nog kom den tillbaka hos många under 80-talet.
Och idag verkar en hel del i alliansen se sagolandet som en förebild.
USA är ett samhälle med en oerhört svag arbetarrörelse, vilket gjort att kapitalismen har kunnat utvecklats betydligt mer "fritt" än i Europa. Det utvecklades också från tidigt 1900-tal, till att bli världens starkaste imperialistiska stat.
Och, ja, jag tror definitivt att skolskjutningarna inte är någon slump utan ett av de sjuka uttrycken för just detta samhälle. Det är ingen tillfällighet att det öppna våldet är så frekvent i just USA. Det handlar inte endast om vapenlagarna - det är snarare så att vapenlagarna avspeglar det underliggande onda.
I en sång som heter just "Vårt sagoland" av FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers (inte av Knutna Nävar, som det står i texten) från 1968, kontrasteras den naiva synen med USA med den hårda verkligheten. Lyssna gärna på texten, i synnerhet sista versen.
När jag lyssnar på sången har jag läst en artikel om just de senaste årens skolskjutningar i USA. Och lägger i någon sorts svart ironi i min fantasi till en extrarad till sångtexten: "Fast skolelev, nej, skolelev, det bör man inte vara"....
Det har funnits flera perioder i Sverige då USA idealiserades. En var i slutet av 1800-talet, en annan var under 40- och 50-talen.
Sedan kom Vietnamkriget, och man trodde att den naiva sagobilden av USA var borta för alltid. Men konstigt nog kom den tillbaka hos många under 80-talet.
Och idag verkar en hel del i alliansen se sagolandet som en förebild.
USA är ett samhälle med en oerhört svag arbetarrörelse, vilket gjort att kapitalismen har kunnat utvecklats betydligt mer "fritt" än i Europa. Det utvecklades också från tidigt 1900-tal, till att bli världens starkaste imperialistiska stat.
Och, ja, jag tror definitivt att skolskjutningarna inte är någon slump utan ett av de sjuka uttrycken för just detta samhälle. Det är ingen tillfällighet att det öppna våldet är så frekvent i just USA. Det handlar inte endast om vapenlagarna - det är snarare så att vapenlagarna avspeglar det underliggande onda.
I en sång som heter just "Vårt sagoland" av FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers (inte av Knutna Nävar, som det står i texten) från 1968, kontrasteras den naiva synen med USA med den hårda verkligheten. Lyssna gärna på texten, i synnerhet sista versen.
När jag lyssnar på sången har jag läst en artikel om just de senaste årens skolskjutningar i USA. Och lägger i någon sorts svart ironi i min fantasi till en extrarad till sångtexten: "Fast skolelev, nej, skolelev, det bör man inte vara"....
lördag 15 december 2012
Marxism, global uppvärmning och "den stora konspirationen"
Världen styrs av härskande eliter. Så långt är jag (och andra med en marxistisk samhällssyn) överens med de mest extrema konspirationsteoretikerna. Men vad som skiljer från dessa är definitivt mer än vad som förenar.
Om man utgår från ett fenomen som den globala uppvärmningen kan man notera en av de mest väsentliga skillnaderna mellan teorier om "den stora konspirationen" och en marxistiskt influerad värdsbild.
Den globala uppvärmningen är i sig ett problem för de konspirationsteoretiker som postulerar en enhetlig ondskefull makt som styr världen. Därför tenderar många av dessa att bli "klimatskeptiker". Det är inte svårt att förstå varför.
För om man tror att Illuminati, eller "frimurarna", eller "reptilerna", eller (i de mest elakartade fallen) "den sionistiska världsregeringen" styr bakom kulisserna för att genomföra en diabolisk plan blir den globala uppvärmningen ett mysterium. Såvida inte konspiratörerna är utomjordingar med målet att utplåna allt mänskligt liv på jorden (men i så fall torde det ju finnas mer snabba och mindre omständiga metoder än en global uppvärmining).
För om det fanns en ondskefull generalplan någonstans, där ljusskygga konspirerande grupper planerade upprätta en ny ordning, skulle den inte innefatta scenarior som hotar livet på jorden. Det tyder i så fall på en usel planering. Milt sagt.
På den marxistiska webbsidan "In defence of marxism" fördes för några år sedan fram termen "New world disorder" som en medveten kontrast till begreppet "New world order". "New word order" är en term som använts av ledande USA- politiker för att beskriva den harmoniska framtiden under en USA-dominerad värdsordning. Men det är också en term som använts av allehanda konspirationsteoretiker för att beskriva en mörk framtid där ljusskygga mörkermän kommer att leda en satanisk världsordning.
Genom att använda termen "New word disorder" valde marxist.com att peka på att den imperialistiska borgarklass som styr världen är oförmögen att skapa någon verklig "ordning", ens någon "satanisk" sådan.
För kapitalismen är ett anarkiskt system. Det kan inte "styras" från en enda konspiratorisk central. Inte i grunden.
Naturligtvis vill inte de härskande (möjligen med ett eller annat psykopatiskt undantag) ha en värld som snabbt rör sig mot ett tillstånd där alla människor riskerar att dö.
Men det är just det som är grunden för just detta system. Nämligen att kapitalismen så länge den är kapitalism inte kan planeras. Inte av "frimurare", inte av "Illuminati", inte av någon. Konkurrensen och systemets logik driver den i riktningar som är oberoende av varje enskild kapitalists vilja. Och i grunden av alla kapitalisters vilja.
Så om mänskligheten om några hundra år eller så går under pga en global uppvärmning beror det inte på att "Illuminati" vill det. Utan på att vi har ett tillstånd där några lever gott på ett system som i stort sett inte GÅR att planera. Inte ens när det är nödvändigt för den härskande klassens egen överlevnad.
Om man utgår från ett fenomen som den globala uppvärmningen kan man notera en av de mest väsentliga skillnaderna mellan teorier om "den stora konspirationen" och en marxistiskt influerad värdsbild.
Den globala uppvärmningen är i sig ett problem för de konspirationsteoretiker som postulerar en enhetlig ondskefull makt som styr världen. Därför tenderar många av dessa att bli "klimatskeptiker". Det är inte svårt att förstå varför.
För om man tror att Illuminati, eller "frimurarna", eller "reptilerna", eller (i de mest elakartade fallen) "den sionistiska världsregeringen" styr bakom kulisserna för att genomföra en diabolisk plan blir den globala uppvärmningen ett mysterium. Såvida inte konspiratörerna är utomjordingar med målet att utplåna allt mänskligt liv på jorden (men i så fall torde det ju finnas mer snabba och mindre omständiga metoder än en global uppvärmining).
För om det fanns en ondskefull generalplan någonstans, där ljusskygga konspirerande grupper planerade upprätta en ny ordning, skulle den inte innefatta scenarior som hotar livet på jorden. Det tyder i så fall på en usel planering. Milt sagt.
På den marxistiska webbsidan "In defence of marxism" fördes för några år sedan fram termen "New world disorder" som en medveten kontrast till begreppet "New world order". "New word order" är en term som använts av ledande USA- politiker för att beskriva den harmoniska framtiden under en USA-dominerad värdsordning. Men det är också en term som använts av allehanda konspirationsteoretiker för att beskriva en mörk framtid där ljusskygga mörkermän kommer att leda en satanisk världsordning.
Genom att använda termen "New word disorder" valde marxist.com att peka på att den imperialistiska borgarklass som styr världen är oförmögen att skapa någon verklig "ordning", ens någon "satanisk" sådan.
För kapitalismen är ett anarkiskt system. Det kan inte "styras" från en enda konspiratorisk central. Inte i grunden.
Naturligtvis vill inte de härskande (möjligen med ett eller annat psykopatiskt undantag) ha en värld som snabbt rör sig mot ett tillstånd där alla människor riskerar att dö.
Men det är just det som är grunden för just detta system. Nämligen att kapitalismen så länge den är kapitalism inte kan planeras. Inte av "frimurare", inte av "Illuminati", inte av någon. Konkurrensen och systemets logik driver den i riktningar som är oberoende av varje enskild kapitalists vilja. Och i grunden av alla kapitalisters vilja.
Så om mänskligheten om några hundra år eller så går under pga en global uppvärmning beror det inte på att "Illuminati" vill det. Utan på att vi har ett tillstånd där några lever gott på ett system som i stort sett inte GÅR att planera. Inte ens när det är nödvändigt för den härskande klassens egen överlevnad.
fredag 14 december 2012
torsdag 13 december 2012
Holda och Perchta i juletider
Nu närmar vi oss julen, och midvinter,
Som nästan alla vet är dessa högtider äldre än kristendomen. Vad inte lika många vet är att det i de germanska områdena i Europa långt efter kristnandet förekom en dyrkan av två kvinnliga väsen, Holda (eller Holle) och Percht (eller Perchta) som ansågs visa sig just vid denna årstid.
De angreps hårt av kyrkan och de ansågs ha en speciell relation med kvinnor och barn.
De var kopplade till textilarbete, vävning och ibland barnafödande; de ansågs också flyga över himlen i nattliga processioner i juletid.
Kvinnor, i synnerhet, hade ofta upplevelser av att de följde med dessa väsen (i synnerhet Holda) på nattliga färder. Kyrkan varnade för dessa idéer, och ansåg att det var djävulens påfund för att lura lättrogna kvinnor.
Det är en av de föreställningar som senare, under häxprocesserna, förvandlades till något helt annat - idéer om resor till Blåkulla och andra "demoniska" platser.
Men från början handlade alltså inte föreställningarna om ondska och djävulen, utan om kvinnliga väsen som bland annat hjälpte till i textilarbetet och med barnens uppfostran.
Läs gärna denna intressanta artikel av Lotte Motz om detta.
Lotte Motz var en intressant forskare som visade på sambandet mellan den "hedniska" förkristna religionen och senare folktro. Jag håller inte alltid med henne (hon tog avstånd från Gimbutasskolan, med åtminstone delvis mycket tveksamma argument), men hennes försök att ge folkloristiken en plats där den hör hemma, som en del av religionshistorien, och inte endast som en udda restkategori utan några rötter bakåt, var mycket värdefulla.
Så när midvinter och jul närmar sig kommer kanske Holda och Perchta att visa sig - för de som är mottagliga för sådana upplevelser. Om man nu vill tro på det!
Holda, avbildning från 1882, av Friedrich Wilhelm Heine.
Som nästan alla vet är dessa högtider äldre än kristendomen. Vad inte lika många vet är att det i de germanska områdena i Europa långt efter kristnandet förekom en dyrkan av två kvinnliga väsen, Holda (eller Holle) och Percht (eller Perchta) som ansågs visa sig just vid denna årstid.
De angreps hårt av kyrkan och de ansågs ha en speciell relation med kvinnor och barn.
De var kopplade till textilarbete, vävning och ibland barnafödande; de ansågs också flyga över himlen i nattliga processioner i juletid.
Kvinnor, i synnerhet, hade ofta upplevelser av att de följde med dessa väsen (i synnerhet Holda) på nattliga färder. Kyrkan varnade för dessa idéer, och ansåg att det var djävulens påfund för att lura lättrogna kvinnor.
Det är en av de föreställningar som senare, under häxprocesserna, förvandlades till något helt annat - idéer om resor till Blåkulla och andra "demoniska" platser.
Men från början handlade alltså inte föreställningarna om ondska och djävulen, utan om kvinnliga väsen som bland annat hjälpte till i textilarbetet och med barnens uppfostran.
Läs gärna denna intressanta artikel av Lotte Motz om detta.
Lotte Motz var en intressant forskare som visade på sambandet mellan den "hedniska" förkristna religionen och senare folktro. Jag håller inte alltid med henne (hon tog avstånd från Gimbutasskolan, med åtminstone delvis mycket tveksamma argument), men hennes försök att ge folkloristiken en plats där den hör hemma, som en del av religionshistorien, och inte endast som en udda restkategori utan några rötter bakåt, var mycket värdefulla.
Så när midvinter och jul närmar sig kommer kanske Holda och Perchta att visa sig - för de som är mottagliga för sådana upplevelser. Om man nu vill tro på det!
Holda, avbildning från 1882, av Friedrich Wilhelm Heine.
tisdag 11 december 2012
Glädjande besked
Var och tog arbets-EKG igår. Det var helt normalt, liksom blodtrycket. Läkaren sa att inget tydde på hjärtfel, men att jag hade aningen sämre kondition än vad man hade i min ålder. Han tillade "men bara aningen".
Med tanke på att jag i 35 år i hög grad levt på skräpmat a la McDonalds och att jag aldrig någonsin besökt något som ens avlägset liknar ett gym borde väl resultatet kunna ses som bättre än vad man kunde tro...
Med tanke på att jag i 35 år i hög grad levt på skräpmat a la McDonalds och att jag aldrig någonsin besökt något som ens avlägset liknar ett gym borde väl resultatet kunna ses som bättre än vad man kunde tro...
söndag 9 december 2012
Palmefamiljen anmäler
Så nu har filmen Call Girl anmälts i alla fall. Och nu ska vi lära oss att när ledande politikers ord står mot utnyttjade tonårstjejer, så är det de förstnämnda vi ska tro på.
Och nu står nästan alla där och är överens. En polisprofessor som Leif GW Persson, en journalistisk ikon som Jan Guillou, en vänsterhistoriker som Kjell Östberg, en kulturchef på moderata SvD som Martin Jönsson, ledarskribenter på de stora tidningarna - alla flankerade av hundratals och åter hundratals kommentarer på nätet.
Ja, även Max Scharnberg drar sitt strå till stacken, i en kommentar på Nyhetsverket...
Jag blir så trött. Det var ett taktiskt misstag av filmen att fokusera så på Olof Palme, men när det nu är gjort, tycker jag inte den bör bli fälld för detta.
"Hedern" hos de tjejer som när det begav sig utnyttjades, sveks, och trasades sönder är för mig hundra gånger viktigare att försvara än den hos "fina" familjer och män från eliten.
De som nu i praktiken blir förtalade är tjejerna som berättade. För nu kommer alla att bli tvungna att utgå från att de var lögnare, inte endast när de talade om Palme utan också när de talade om de andra högt uppsatta.
För så måste det ju vara - om "hedern" hos maktens män ska räddas.
PS.
Och läs gärna Bordellhärvan av Deanne Rauscher och Gösta Elmquist (Pocketförlaget 2012), om ni vill veta vad det hela EGENTLIGEN handlar om.
Jag blir så trött. Det var ett taktiskt misstag av filmen att fokusera så på Olof Palme, men när det nu är gjort, tycker jag inte den bör bli fälld för detta.
"Hedern" hos de tjejer som när det begav sig utnyttjades, sveks, och trasades sönder är för mig hundra gånger viktigare att försvara än den hos "fina" familjer och män från eliten.
De som nu i praktiken blir förtalade är tjejerna som berättade. För nu kommer alla att bli tvungna att utgå från att de var lögnare, inte endast när de talade om Palme utan också när de talade om de andra högt uppsatta.
För så måste det ju vara - om "hedern" hos maktens män ska räddas.
PS.
Och läs gärna Bordellhärvan av Deanne Rauscher och Gösta Elmquist (Pocketförlaget 2012), om ni vill veta vad det hela EGENTLIGEN handlar om.
onsdag 5 december 2012
Tillägnad NoBoyToy....
... i pur glädje över att det ser ut som om hon inte helt kommer att sluta att blogga.
Därför spelar jag Wasted med Runaways ... som jag på något sätt har en känsla av att NBT gillar....
Därför spelar jag Wasted med Runaways ... som jag på något sätt har en känsla av att NBT gillar....
tisdag 4 december 2012
Dessa underliga gudasagor
Jag har tidigare berättat om den fasa jag som barn fick när jag konfronterades med Bibeln. Men det var inte det enda skrämmande jag stötte på när jag läste om religion.
Vi fick ju inte lära oss något om islam eller buddhism i småskolan, men det fann en religiös tankevärld alla med tillgång till skolbibliotek kunde få en, låt vara karikatyrartad, inblick i. Det var den forngrekiska.
Det fanns en uppsjö av böcker som behandlade grekiska mytiska teman. Främst förstås populära versioner av Iliaden och Odyséen men även en hel del annat.
Om jag hade blivit illa berörd av stora delar av Bibeln blev jag lika illa berörd av dessa berättelser. I trojanska kriget stod gudarna på varsin sida, och uppviglade människor till blodbad. Mer allmänt fick man en bild av gudar som bedrog, bekrigade, och var allmänt elaka mot varandra. För att inte tala om vad de var mot de stackars människor som råkade bli inblandade i deras ränkspel.
En gång när vi båda gick i lågstadiet förklarade jag - "politiskt korrekt" men mot bättre vetande - för min bror att alla religioner var lika i grunden, och att andra folks gudar var goda liksom vår. Så han började läsa berättelserna om Troja och Odysseus och kom efter ett tag gråtande och anklagade mig för att ha ljugit för honom. Gudarna var ju inte alls goda, de var elaka.
Om jag hade varit lika elak som de gudar som han läst om skulle jag ha kunnat berättat för honom att "vår" Gud också dödade och bedrog människor - om man fick tro Bibeln. Men så elak var jag inte.
Ja, många "hedniska" myter är monstruösa, och man undrar sig hur de uppfattades av männniskorna på den tiden. Några av de värsta är nog de grekiska, och då syftar jag inte endast på Homeros litterära bearbetning utan på myterna i sig. Gudar kunde inte bara bedra och kriga mot varandra - de kunde till och med döda och kastrera varandra.
Men det moraliska problemet var ju inte det enda. Det fanns också ett kognitivt problem som var lite hisnande. Hur kunde någon verkligen tro att de gudar som styrde världen i sig levde i en parallellvärld som liknade vår så mycket som den bara kunde. Att de - när det inte roade sig med de underordnade människorna, i sin egen värld samtidigt gifte sig, skilde sig, förde krig, slöt fred.... Samtidigt som de framställdes som någon sorts extrema narcissister, vars fåfänga och småsinthet torde ge de flesta som läser om det idag en stark olust. I alla fall kan man hoppas att det gör det.
Här var i alla fall judendom, kristendom och islam på ett plan överlägsna. De hade för det mesta inga gudamyter (det enda undantaget är några få avsnitt i Gamla Testamentet) , och de ansträngde sig att få ihop det hela i någon sorts logisk hehet. Men i GT:s gudsbild hittar man ofta drag av de gamla "hedniska" gudarna. När Gud kände den behagliga lukten från Noas brännoffer beslöt han sig för att aldrig mer utrota människorna igen. Det är klart - då skulle han ju inte få några fler brännoffer. (Men han skulle ju ha kunnat offra åt sig själv - att bränna en gödkalv måste väl ligga inom ramarna för en allsmäktig guds kapacitet.)
Nåväl, att bedöma förkristna religioner utifrån deras myter är lite orättvist. Det fanns många andra mer rimliga och sympatiska drag i dem. Vi får också hålla i minnet att de nedtecknade skrifterna från nästan alla förkristna religioner kommer från en tid då samhällena redan var patriarkat och klassamhällen, och det avspegas i hög grad i berättelsrna.
Men nu fanns det en annan patriarkal polyteistisk religion som helt saknade sådana myter. Det var den romerska.
Det ställer romarna i en sorts särställning. Det gjorde dem nästan unika. Det fanns inga berättelser om de romerska gudarnas kärleksliv, strider eller fåfånga. De var (tycker jag i alla fall...) på det sättet mer upphöjda, mindre pinsamma än sina samtida motsvarigheter.
Eller det är vad man trodde för hundra år sedan. Idag verkar de flesta forskare utgå från att romarna från början hade gudamyter men att de försvann. Eller ombildades till berätteslser om människor - som den om Romulus och Remus.
Så vitt jag fattar är inte detta bevisat - men det verkar vara allmänt accepterat bland religionshistoriker idag. Men vad som här är fallet är nu inte SÅ viktigt. tycker jag.,
För vare sig romarna aldrig haft gudamyter eller vid någon tidpunkt avskaffat dem, tycker jag det tyder på någon form av rationalitet som är lite imponerande. Vid en mycket tidig tidpunkt avskaffade de tramset - det talar till deras fördel..... Det var kanske inte en tillfällighet att det var just den kulturen som lyckade skapa ett imperium som kontrollerade stora delar av Europa i nära 500 år...
På så sätt bidrog romarna väl till en form av sekularisering, på sitt sätt.
Men detta är nog ändå en av de saker som fått religionshistoriker att föredra den grekiska religionen framför den romerska. Att den romerska saknade myter gör ju den så tråkig... Det finns oerhört mycket fler böcker om grekisk än om romersk religion. Den forngrekiska religionen och kulturen fick någon sorts "love story" med intellektuella i väst på 1800-talet, medan den romerska sågs som en tråkig och trist efterapning.
Det kanske den var. Men frånvaron av svartjsuka och intrigerande gudar i deras religion tycker jag ändå är ett plus.
Vi fick ju inte lära oss något om islam eller buddhism i småskolan, men det fann en religiös tankevärld alla med tillgång till skolbibliotek kunde få en, låt vara karikatyrartad, inblick i. Det var den forngrekiska.
Det fanns en uppsjö av böcker som behandlade grekiska mytiska teman. Främst förstås populära versioner av Iliaden och Odyséen men även en hel del annat.
Om jag hade blivit illa berörd av stora delar av Bibeln blev jag lika illa berörd av dessa berättelser. I trojanska kriget stod gudarna på varsin sida, och uppviglade människor till blodbad. Mer allmänt fick man en bild av gudar som bedrog, bekrigade, och var allmänt elaka mot varandra. För att inte tala om vad de var mot de stackars människor som råkade bli inblandade i deras ränkspel.
En gång när vi båda gick i lågstadiet förklarade jag - "politiskt korrekt" men mot bättre vetande - för min bror att alla religioner var lika i grunden, och att andra folks gudar var goda liksom vår. Så han började läsa berättelserna om Troja och Odysseus och kom efter ett tag gråtande och anklagade mig för att ha ljugit för honom. Gudarna var ju inte alls goda, de var elaka.
Om jag hade varit lika elak som de gudar som han läst om skulle jag ha kunnat berättat för honom att "vår" Gud också dödade och bedrog människor - om man fick tro Bibeln. Men så elak var jag inte.
Ja, många "hedniska" myter är monstruösa, och man undrar sig hur de uppfattades av männniskorna på den tiden. Några av de värsta är nog de grekiska, och då syftar jag inte endast på Homeros litterära bearbetning utan på myterna i sig. Gudar kunde inte bara bedra och kriga mot varandra - de kunde till och med döda och kastrera varandra.
Men det moraliska problemet var ju inte det enda. Det fanns också ett kognitivt problem som var lite hisnande. Hur kunde någon verkligen tro att de gudar som styrde världen i sig levde i en parallellvärld som liknade vår så mycket som den bara kunde. Att de - när det inte roade sig med de underordnade människorna, i sin egen värld samtidigt gifte sig, skilde sig, förde krig, slöt fred.... Samtidigt som de framställdes som någon sorts extrema narcissister, vars fåfänga och småsinthet torde ge de flesta som läser om det idag en stark olust. I alla fall kan man hoppas att det gör det.
Här var i alla fall judendom, kristendom och islam på ett plan överlägsna. De hade för det mesta inga gudamyter (det enda undantaget är några få avsnitt i Gamla Testamentet) , och de ansträngde sig att få ihop det hela i någon sorts logisk hehet. Men i GT:s gudsbild hittar man ofta drag av de gamla "hedniska" gudarna. När Gud kände den behagliga lukten från Noas brännoffer beslöt han sig för att aldrig mer utrota människorna igen. Det är klart - då skulle han ju inte få några fler brännoffer. (Men han skulle ju ha kunnat offra åt sig själv - att bränna en gödkalv måste väl ligga inom ramarna för en allsmäktig guds kapacitet.)
Nåväl, att bedöma förkristna religioner utifrån deras myter är lite orättvist. Det fanns många andra mer rimliga och sympatiska drag i dem. Vi får också hålla i minnet att de nedtecknade skrifterna från nästan alla förkristna religioner kommer från en tid då samhällena redan var patriarkat och klassamhällen, och det avspegas i hög grad i berättelsrna.
Men nu fanns det en annan patriarkal polyteistisk religion som helt saknade sådana myter. Det var den romerska.
Det ställer romarna i en sorts särställning. Det gjorde dem nästan unika. Det fanns inga berättelser om de romerska gudarnas kärleksliv, strider eller fåfånga. De var (tycker jag i alla fall...) på det sättet mer upphöjda, mindre pinsamma än sina samtida motsvarigheter.
Eller det är vad man trodde för hundra år sedan. Idag verkar de flesta forskare utgå från att romarna från början hade gudamyter men att de försvann. Eller ombildades till berätteslser om människor - som den om Romulus och Remus.
Så vitt jag fattar är inte detta bevisat - men det verkar vara allmänt accepterat bland religionshistoriker idag. Men vad som här är fallet är nu inte SÅ viktigt. tycker jag.,
För vare sig romarna aldrig haft gudamyter eller vid någon tidpunkt avskaffat dem, tycker jag det tyder på någon form av rationalitet som är lite imponerande. Vid en mycket tidig tidpunkt avskaffade de tramset - det talar till deras fördel..... Det var kanske inte en tillfällighet att det var just den kulturen som lyckade skapa ett imperium som kontrollerade stora delar av Europa i nära 500 år...
På så sätt bidrog romarna väl till en form av sekularisering, på sitt sätt.
Men detta är nog ändå en av de saker som fått religionshistoriker att föredra den grekiska religionen framför den romerska. Att den romerska saknade myter gör ju den så tråkig... Det finns oerhört mycket fler böcker om grekisk än om romersk religion. Den forngrekiska religionen och kulturen fick någon sorts "love story" med intellektuella i väst på 1800-talet, medan den romerska sågs som en tråkig och trist efterapning.
Det kanske den var. Men frånvaron av svartjsuka och intrigerande gudar i deras religion tycker jag ändå är ett plus.
måndag 3 december 2012
Whiteout
Här sitter man och är deprimerad över att vi kanske får en ny kall vinter a la 2009. Och så börjar man titta på en amerikansk film på TV4 från just 2009, Whiteout.
Den gör inte direkt att man känner sig varmare. Hiskliga äventyr på Antarktis, i en amerikansk forskningsstation - och framförallt i islandskapet runtomkring. "The good guys" har här som i andra actionfilmer, diverse fiender att tampas med, men här tillkommer en än mer skrämmande sådan - kylan.
Det känns riktigt kallt i rummet när jag huttrande tittar på hur hjältarna håller på att frysa ihjäl. De flesta klarar sig, men nära är det... Jag sätter på elementet. För säkerhets skull.
Arktisk kyla har inspirerat många thrillers, främst av dem alla är nog Howard Philip Lovecrafts roman "At the mountains of madness" från 1931.. Riktigt av den klassen kan man ju inte direkt säga att filmen är, men iskallt otäck var den.
Men det allra otäckaste är nog ytterst inte kylan i Antarktis utan den än mer fasansfulla möjligheten att den inte längre finns kvar om några hundra år. För hur otäckt arktiskt klimat än må vara, är det ju definitivt att föredra framför klimatet på Venus.
Mount Erebus, en aktiv vulkan i Antarktis.
Den gör inte direkt att man känner sig varmare. Hiskliga äventyr på Antarktis, i en amerikansk forskningsstation - och framförallt i islandskapet runtomkring. "The good guys" har här som i andra actionfilmer, diverse fiender att tampas med, men här tillkommer en än mer skrämmande sådan - kylan.
Det känns riktigt kallt i rummet när jag huttrande tittar på hur hjältarna håller på att frysa ihjäl. De flesta klarar sig, men nära är det... Jag sätter på elementet. För säkerhets skull.
Arktisk kyla har inspirerat många thrillers, främst av dem alla är nog Howard Philip Lovecrafts roman "At the mountains of madness" från 1931.. Riktigt av den klassen kan man ju inte direkt säga att filmen är, men iskallt otäck var den.
Men det allra otäckaste är nog ytterst inte kylan i Antarktis utan den än mer fasansfulla möjligheten att den inte längre finns kvar om några hundra år. För hur otäckt arktiskt klimat än må vara, är det ju definitivt att föredra framför klimatet på Venus.
Mount Erebus, en aktiv vulkan i Antarktis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)