söndag 17 augusti 2014

Mars One

För över två år sedan skrev jag om det vansinniga privatfinanserade projektet att skicka människor till Mars. Ett projekt som innebär att de människor som ska skickas dit inte kan komma tillbaka. De ska få förnödenheter och teknik för att starta en koloni där.

Många trodde att det var en ren rötmånadshistoria, men "projektet" har utvecklats, "astronauter" har valts ut och eländet har också förärats ett uppslagsord på svenska Wikipedia.

På något sätt visar det hela på nyliberalismens framgångar över världen. När USA:s och Sovjets rymdprogram startade var det ingen som skulle kommit på tanken att privata intressen skulle kunna ta över dessa, och skapa vansinnesprojekt av den här typen. Förstås inte i Sovjet, där det inte fanns några sådana privata aktörer, men inte heller i det superkapitalistiska USA.

Program för kolonisering av rymden är något för stater, med de resurser dessa har. Att ett sånt här projekt, som faktiskt delvis ska finansieras av TV-bolag som kan köpa rättigheter till TV-sändningar från Mars (!) ens kan tillåtas tyder på ett rent sönderfall i samhället, och jag höll på att säga i tänkandet.

Jag är fortfarande helt övertygad om att det aldrig kommer att äga rum, och man kan verkligen hoppas att jag har rätt.

Det hela bygger uppenbarligen på att inget olyckligt kommer att hända i något av stegen på det absurda programmet. Men, man behöver inte direkt vara en anhängare av Murphys lag för att inse att det är precis det det kommer att göra. Om det - alltså - mot förmodan blir av.

Minsta lilla miss i planeringen i något av stegen kommer att leda till en katastrof - i alla fall om det gått så långt att den första bemannade resan har inletts. Det kommer i så fall att sluta med en TV-sänd tragedi, en makaber dokusåpa som kommer att slå allt i den vägen.

Om mänskligheten ska överleva på lång sikt är det nödvändigt med rymdprogram. Det är faktiskt helt självklart. Men privata aktörer av den här typen har ingenting med seriösa rymdprogram att göra.

Det sägs i Wikipedia-artikeln att projektet inte är vinstdrivande. Men det är en sanning med modifikation. De stora finansiärerna förväntar sig förvisso utbyte av sina satsningar.

Och vad kan inbringa mer vinster än spektakulära sändningar från en liten grupp människor som hamnat i en miljö där de i praktiken är dömda till en kvalfull död?

Det hela är totalt vidrigt, men inte helt förvånande i det samhälle vi har idag

5 kommentarer:

Tidlösa sa...

http://www.amazon.com/review/R186AT3KKBL53S/ref=cm_cr_pr_cmt?ie=UTF8&ASIN=0441009638#wasThisHelpful

;-)

Du måste eventuellt scrolla upp...

Erik Rodenborg sa...

En säger en stjärna - och "0 of 4 people found the following review helpful".

ROFL...

Hmm sa...

Erik: Jag kritiserar också detta projekt massivt. Hur kan det vara ok att sanktionera självmord från folk som mest troligt går med på att göra det bara för att de evigt att de kommer med i historieböckerna? För det kan enligt mig omöjligt vara så att de kommer ha resurser för att leva ut sitt naturliga liv utan de kommer att dö pga syrebrist, vattenbrist eller något annat. Så det blir mer än en fråga att de inte kan komma tillbaks. Det kommer att dö i förtid. Allt för 15 min fame.

Erik Rodenborg sa...

Hmm

Ja, jag tror alltså inte att det någonsin blir av. Om det blir av tror jag inte ens de kommer att överleva till Mars. Om de kommer dit kommer troligen alla att vara döda inom senast en månad efter ankomsten.

Dessutom misstänker jag att de som ansökt om att få vara med är personer med så bisarra personlighetsdrag att de minst av allt lämpar sig till rymdfärder.

Om det hade kommit liknande förslag 1961 hade alla skrattat och till och med USA:s regering skulle med all säkerhet snabbt förklarat att det aldrig skulle kunna tillåtas.

Idag verkar media, Wikipedia, officiella rymdforskningsorganisationer och andra ta det på allvar. Något har uppenbarligen hänt med mentaliteten sedan tidigt 60-tal. Till det sämre.

Tidlösa sa...

Erik,

Ännu en klassiker signerad "Res-cension", ha ha ha. :D