tisdag 19 maj 2015

Nabonidus, Kyros - och Daniels bok

Jag har tidigare berättat om den mystiska historien om Belsassars gästabud i Danielbokens sjätte kapitel. Den där den babyloniska kungen Belsassar chockas av en osynlig hand som skriver orden "Mene mene tekel u-farsin" på väggen i det rum där han och hans dryckesbröder håller på att dricka vin ur judarnas heliga kärl. Profeten Daniel tillkallas och berättar att inskriften ska uttydas "Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. Du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser'." Det hela slutar med att Bessassar dödas och att "Darejeves av Medien" tar över riket.

Nu var det ju inte "Darejeves" (läs Darius) av "Medien" (läs Persien) som tog över riket utan den persiska kungen Kyros (i Bibeln annars kallad Kores). Det är en (av många) saker som gjort att religionshistoriker brukar datera Daniels bok inte från 600-talet f.kr (då den uppgetts ha skrivits, och då handlingen utspelar sig ) utan långt senare - troligen på 200.talet f.kr.

Men det finns fler problem i texten. Ett är namnet på kungen - Belsassar. Historiker påpekade tidigt att Belsassar inte var den siste kungen i Babylonien. Den sista kungen hette Nabonidus.

Men för en gång fick de bokstavstroende en form av poäng. Det visade sig att Nabonidus mot slutet av sin regeringstid hade flyttat från Babylon till staden Teima, där han ägnade all tid åt att dyrka månguden Sin. Under denna tid fick kungens son, som just hette Belsassar, i praktiken ta över regeringssmakten i Babylon.

Detta kan möjligen förklara ett annat mystiskt parti i just Daniels boks sjätte kapitel:

"Konung, den högste Guden gav din far Nebukadnessar riket och storheten, äran och härligheten. Så väldig blev den storhet han fick att människor av alla folk, nationer och språk skälvde av fruktan inför honom: vem han ville lät han döda och vem han ville lät han leva, vem han ville upphöjde han och vem han ville förnedrade han. Men när han blev övermodig, styvnackad och förmäten störtades han från kungatronen och berövades sin ära. Han fördrevs ur människors krets, han förvandlades och blev som ett djur: han bodde bland vildåsnorna och levde av gräs som oxarna och hans kropp fuktades av himlens dagg, till dess han insåg att den högste Guden råder över människors riken och sätter vem han vill att härska över dem."

Nu var alltså inte Nebukadnessar Belsassars far. Dessutom var han en framgångsrik regent, och påståendet att han slutade sins dagar på ett så förnedrande slätt har inget stöd i några källor - förutom just Daniels bok.

Men, som sagt, Belsassars far hette ju Nabonidus. Och där kanske pusselbitarna faller bättre på plats.

Nabonidus mor var nämligen en hängiven dyrkare av månguden Sin, som hon såg som allsmäktig och den gud som framförallt borde dyrkas. När Nabonidus blev kung levde han upp till sim mors religiösa önskningar, och flyttade som sagt till Teima för att där kunna fördjupa kulten av Sin. .

I bevarade inskriptioner förklarar Nabonidus att Sin har blivit vred för att hans dyrkan eftersatts, och som straff sänt hetta, och hungersnöd til landet. Således, säger Nabonidus, har Sin befallt honom att flytta till Teima och förvandla denna plats till ett kultcenter för denne gud.

Det här blev inte så populärt. Den högste guden i Babylon sågs som Marduk - han var stadsguden som var en garant för hela det babyloniska riket. Nu deserterade kungen till en avlägsen stad och ägnade all sin tid till att dyrka en underordnad gud. Enligt ett elakt bevarat fragment från Babylon betydde detta att han placerade en bild av en gud som ingen tidigare hört tals om i centrum av templet. (En överdrift, förvisso, Sin var känd sedan tidigare). En allmän uppfattning var att Nabonidus inte endast svek Marduk, och koncentrerade all sin energi på att dyrka en underordnad gud, utan att han desutom hade deserterat från sin roll som kung.

Kort sagt, blivit galen.

Så när Daniel 6 talar om Nebukadnessar syftar boken med all säkerhet på Nabonidus, Belsassars verklige far. Daniels bok hade rätt i slutet på sitt sjätte kapitel . Belsassars interimsregering störtades verkligen.

Det persiska riket tog över. Perserkungen Kyros II hade förmodligen en ovanligt lätt uppgift. Medan kungen gömde sig i Taima och dyrkade månguden, medan oppositionen mot honom växte i Babylon, och medan den oerfarne Belsassar var dennes ställföreträdare - var det kanske inte så svårt att inta staden.

När Kyros intog Babylon visade han att han inte endast behärskade krigskonsten - han var också en mästare på propaganda. I inskriptioner hånade han Nabonidus för att denne hade förolämpat Babylons stadsgud genom att överge honom . Istället var det Kyros - erövraren!!- som blev guden Marduks redskap för att återupprätta sin kult. Så inkräktaren blev Babylons stadsguds redskap - medan Babyloniens kung var en simpel förrädare mot sitt land, och gud.

Så Kyros invaderade Babylon för att återupprätta kulten av just denna stads främste gud. Enligt sin egen propaganda.

Nu trodde knappast Kyros ett ögonblick på att han var ett redskap för Marduk. Med all säkerhet trodde han inte ens på Marduks existens. Han var av allt att döma zoroastrier, och som sådan såg han Ahura Mazda som inte endast den högste, utan den ende guden. Men Kyros var både tolerant och - taktisk. Nu kunde många babylonier se erövraren som patriot, och kungen som förrädare.

Det är ju också samme Kyros som under namnet Kores hyllas i Bibeln som "Herrens smorde". Det är väl den ende "hedning" som någonsin fått den benämningen i Bibeln. Anledningen var också där Kyros kombination av tolerans och taktiskt sinne. Han lät judarna lämna Babylon och återupprätta sitt tempel.

Medan Nabonidus alltså var en religiös drömmare, som lämnade sitt rike åt sitt öde för att dyrka månguden i en ökenstad- ungefär som den egyptiska farao Akhenaten hade flyttat till den nybyggda staden Akhetaten för att enkom dyrka solguden Aton - var Kyros en pragmatisk härskare som gärna gynnade kulten av de underkuvade folkens gudar - för att bryta ner motståndet och få ett folkligt stöd.

Och alltså till och med utgav sig för att vara redskap för gudar som han inte alls trodde på.


Huvudkälla
Babylon: Myth and Reality, (ed by I.L. Finkel and M.J Seymour) Brittish Museum press 2008

Inga kommentarer: